At some point, the truth has to come out, screaming and shouting.
Nu är det Carros födelsedag. Kommer sakna henne extra mycket just idag. Och, jag funderar starkt på om jag ska skriva av mig lite om en sak idag. En sak som faktiskt inte ens Carro inte vet om mig. Det måste nog vara nästan, det enda hon inte vet om mig. Och, ingen som jag har kontakt med idag har vetat om det här tills för några veckor sedan, då jag var full och pratade med min vän E, som har gått igenom samma sak.
Det här är något som jag har gjort otroligt litet, stoppat in i en liten låda, låst den och stoppat den längst bak i mitt minne, för att jag inte vill tänka på det. Vill inte tänka på hur ung och dum jag var. Jag är fortfarande riktigt ung, men jag var liten. Jag var ett barn, 12-13 år. Jag ska fundera ett tag till. Sen kanske jag tar mod till mig och skriver ner allting. Antingen långt. Eller kortfattat. Eller inte alls.
För det här går emot alla mina principer, och om jag berättar, så skulle min vidriga jävla dubbelmoral komma fram. Och jag skäms för mycket över det. Vill inte att Carro ska se på mig på det sättet. Vill inte göra henne såpass besviken på mig. Eller kanske arg, kanske hon blir också. Eller framför allt lessen eller orolig. Men nu när jag börjat tillåta mig själv att tänka på det igen efter all den här tiden, så känns det fel, på alla möjliga sätt att inte säga det.
Varför jag skriver det här, det vet jag inte. Kanske för att, nu har jag väl inget annat att välja på, än att berätta det någon gång. Jag kommer aldrig vilja prata om det här, inte berätta för mycket i detalj eller diskutera det. Men, kanske bara, clear the air. Och bara berätta. Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
